ANNA YTTERBERG
Olaus Petri kyrka, Örebro

Jag heter Anna Ytterberg och är sedan tre år tillbaka kyrkomusiker i Olaus Petri kyrka i Örebro. Där har jag ansvar för församlingens barnkörverksamhet och då också för Olaus Petri Gosskör. Innan dess arbetade jag 25 år som körledare och kyrkomusiker i Arbogabygdens församling i Västerås Stift. Det där med gosskör var helt nytt för mig när jag tillträdde tjänsten och därför var det en stor och rolig utmaning för en körledare som visserligen tidigare jobbat väldigt mycket med körer, såväl vuxen- som barn och ungdomskörer men aldrig haft renodlad gosskör.

Gosskören i OP startades 1983 av Maria Thyresson Hedin, togs sedan över av Ulf Samuelsson och därefter Ingrid Misgeld som företrädde mig. Det är och har alltid varit en renodlad diskantkör, uppdelad i två nivåer: aspirantgruppen och sopran/altgruppen och består i dagsläget av 15 sångare, just nu ganska jämt fördelade i aspirant/diskantgrupp. När killarna kommer i målbrottet eller har passerat det (beroende på ålder och individuell utveckling) slussas de vidare in i församlingens ungdomskör.

Jag minns så väl känslan efter mitt första möte med denna grupp av killar, hur jag efteråt fann mig själv stående på perrongen i Örebro i väntan på mitt tåg hem, med känslan av att ha sugits in i en virvelvind och omtumlad kommit ut på andra sidan. Den där känslan finns till viss del kvar efter en repetition eller konsert med killarna, men med åren har jag lärt mig massor av dem. Jag har lärt mig att varje repetition kräver minutiös planering, som visserligen oftast spricker efter några minuter men verkar som en ram att hålla fast vid. Jag har lärt mig att de flesta killar klarar raka rör på ett litet annat sätt än de flesta tjejer och att det går att vara lite ”tuffare” ibland. Jag har lärt mig en del om gaming. Och en del om målbrottsrösten. Jag har lärt mig att även tuffa hockeykillar ibland lämnar små hjärtan på whiteboardtavlan till mig efter avslutad övning. Jag har lärt mig att släppa trygghetssargen och kasta mig ut i situationer som uppstår. Det jag inte lärt mig är att stänga av hjärtat efter någon av deras insatser i gudstjänst eller konsert. Om det är det förgängliga in pojkes klara sopranröst som gör det eller helt enkelt att man bara måste älska dessa vildbasare som ena sekunden brottas på golvet för att nästa sekund brista ut i Hallelujakören så taket lyfter vet ja inte. Men jag vet att arbetet med gosskör är bland det roligaste och jobbigaste och mest utmanande jag har på betald arbetstid. En förmån alla borde få pröva på!