Lovisa Kronstrand Alinder och Vivi Boozon, Linköpings gosskör
Jag heter Lovisa Kronstrand Alinder och är 48 år. Jag gillar att läsa, springa och fika. Sedan starten 2012 leder jag Linköpings Gosskör. Dessförinnan ledde jag körens ena föregångare Johannelunds Gosskör. Jag har fascinerats av kör ända sen jag var barn. Musiken, rösterna, ansiktsuttrycken, det som händer mellan människorna i kören när dom sjunger – allt var ett fantastiskt skådespel. Nu har jag kör som en stor del av min vardag. Vardagen med Linköpings Gosskör är uppfriskande och stimulerande. Jag önskar att våra sångare ska hitta röstglädje, få utvecklas och vara en del av en god arbetsgemenskap, hitta vänner. Och jag önskar att dom får med sig mycken god musik i sina fortsatta liv.
Vivi Boozon heter jag och jag är 50 år. Mitt liv består, förutom av jobbet, av musik, film och resor. Det senaste året har det, av förklarliga skäl, blivit mindre (noll) av det sistnämnda, lite annorlunda av det förstnämnda och desto mer av mitten. Precis som Lovisa var jag med när kören startade. Innan dess ledde jag S:t Hans Gosskör, den andra av körens föregångare. Själv började jag sjunga i kör när jag var sju år och började hjälpa till som körassistent när jag var sjutton. Min första ”egna” barnkör ledde jag på kyrkomusikerutbildningen tillsammans med en studiekamrat. Gosskör har jag arbetat med sen 2001. Barn i kör är ett fantastiskt, dynamiskt instrument. Det blir aldrig statiskt. Sångarna i Linköpings Gosskör kan ena stunden vara upp och ner och hit och dit, för att sekunden senare stå och sjunga från hjärtat och med all den koncentration de kan uppbringa. Däri ligger den underbara essensen. Det som gör arbetet värt. Plus alla människor man kommer i kontakt med. Och då har vi inte ens pratat om musiken.